Tack för alla era kommentarer!!

En del av dom har inte publicerats, jag vill hålla god ton även på den här bloggen, så om undertrycka toner upplevs i era kommentarer kommer dom ej publiceras, var sakliga, håll er till ämnet och skippa allt snack runt om så kanske vi kan föra en vettig disskution kring et här ämnet som intresserar mig och förhoppningsvis andra väldigt mycket!

Så tillbaka till ämnet - vad jag kan tyda av dom kommentarer som kommit in är att pumin har väldigt dåligt rykte i hundvärlden och det är jätte tråkigt (något jag tyvär hört många många gånger innan)

Dom upplevs av allmänheten och annat hundfolk som osociala, stressade, svaga i miljöer (jag vill samanfatta det med, dåliga nerver, mycket rädslor, ingen förmåga att avreagera, skotträdda, otilgängliga) Det går runt mycket pumi som inte ens riktigt håller ihop i vardagen, och det är jätte tråkigt för ägarna och ännu tråkigare för hunden som ständigt ska gå runt på högvarv och vara rädd för allt och alla.

Miljö och socialträning är en jätte viktig bit det säger jag ingenting om, men det är inget man ska behöva överdriva om hunden i grund och botten gillar folk, är nyfikna, har bra avreaktioner etc etc.
Det är på tok för många hundägare som fått höra av sin uppfödare "du har glömt bort att miljö och socialträna - därför är din pumi på det här viset"

Jag håller inte med, forskar man sen lite kring dessa hundar så är någon av föräldrardjuren inte heller den vassaste kniven i lådan och kullsyskonen har ofta liknande problem. Sluta lägg det på valpköparna!

Det finns pumi som stått i rastgårdar i över 1 år utomlands sen dom var valpar, sen kommit hit till Sverige och tar vardagen med en klackspark, kan avreagera och ta sig fram på ett väldigt bra sätt! Varför är dom hundarna inte blyga och rädda?

Jag tycker inte vi ska göra pumin till en retriver, det är självklart vi ska behålla vallhundsmetaliteten i den största mån vi kan. Men jag anser att ett av våra största problem är att hundarna inte funkar socialt med människor och hundarna håller inte ihop så att fokusera på det just nu är kanske att börja i fel ände. Vi som kan pumi, vet mycket väl vad det är vi är ute efter,

Csar och Tira är precis så, dom slänger sig inte på folk, men tar någon kontakt svarar dom med kontaktbeteende. Det är exakt så jag tolkar rasstandarden, en hund som inte har ett behov av att ta kontakt med allt runt omkring men svarar gärna och har lätt för att ta kontakt när tillfälle ges.

Detta verkar nu vara otroligt svårt att uppnå bland våra pumi, om detta vore glasklart varför har vi då så mycket problem då med reservationer, rädslor och ljudkänslighet om alla är överens om vad vi vill ha mentalt?
Jag tycker att vi ska sluta fokusera på fel saker, och faktiskt lyfta upp problemet på bordet, sluta gömma oss bakom rader i rasstandarden som alla verkar tolka olika.

Det här med uppfödning är inte lätt, och det är självklart att man inte alltid får det man var ute efter, men man kan öka sina odds på att få trevliga valpar om man parar två öppna, levnadsglada, arbetsvilliga och nyfikna föräldrar.

Om jag föder upp kull efter kull efter kull, som är väldigt glada i folk så tänker jag sträcka på mig, och vara glad över att dom hundarna kommer funka kanon i sina nya familjer, i vardagen och dom kommer inte på något sätt begränsa sina förare inom varken bruks, lydnad eller utställning och framförallt, dom hundarna kommer inte gå runt och må dåligt över att vara sociala!

Spännande att se era tankar kring det här, jag undrar lite över (ni kan lämna kommentarer anonymt):

Finns det några här som inte fått träffa tiken när ni hämtat valpen, dvs att hon varit instängd när ni kommit på besök under hela tiden ni var där?